23 mars 2008 23 sept 2009 Det har redan gått 1 år och 6 månader Dagarna går så fort Vi tänker på dig vareviga dag! Du fattas oss!! Pussar & Kramar Mamma&pappa
Tiden går så fort... på något märkligt sätt... man hinner inte med... kan inte förstå att det redan gått ett år för oss... och ni har ju redan gått ytterligare ett halvår...
2008-03-23 07.35 inskrivning på Kalmar förlossning, graviditetsvecka 41+5, haft sammandragningar hela natten. Öppen 1 cm, bedömmes vara i latensfas. 10.33 testar att lägga mig i badet för avslappning. Sköterskorna avlyssnar hjärtljuden före-under-efter värk. Hjärtljuden ligger runt 150-155. 13.30 uppe ur badet, jag känner att barnet rör på sig.Hjärtljuden stiger till 165-170. 14.15 Skiftbyte av personal. Jag går en sväng med RA-bordet. 15.05 Sätter Ying Tang i avslappnande syfte och mot framsmärta. 15.20 Öppen 3 cm. Får fosterljudsnedgång i samband med undersökningen. Vena cava-syndrom? Min puls: 80. Läggs över på sidan. 15.30 God effekt av aku-nålarna. vilar mellan värkarna. 16.03 Kallar Dr A-S Wanby pga variablakomplicerade decelationer. Tar hål på fosterhinnan, mekoniumfärgat fostervatten. Sätter skalpelektrod på barnets huvud för att mäta hjärtljud. Försöker ta ett skalplaktat men misslyckas. Under provtagningsförsöket normaliseras dock CTG-kurvan varför dr bedömmer att avstå från laktatprovet. Iv-nål sättes. 17.00 Mauricio går ut och ringer våra föräldrar: Nu kommer det gå undan, vattnet har gått och snart sätter det igång.. 17.10 Dr A-S Wanby kallas till salen pga fosterljudsnedgång. Jag läggs på vänster sidan och andas syrgas. 17.15 Mauricio är tillbaka hos mig i salen. 17.23 fosterljuden går ner till 50. Bricanyl ges, men fosterljuden återhämtar sig inte. 17.29 beslutas om urakut snitt på indikationen hotande fosterasfyxi. Läkare och sköterskor springer bokstavligen med mig i sängen ner till operation, M hänger på. Vi vet då egentligen inte mkt: dom säger till oss i farten att barnet måste ut från min mage och få lite hjälp med andningen, det är vanligt och kommer gå så bra. Jag är avtrubbad av all lustgas, så jag vill bara ha det överstökat och vill bli nedsövd. M får vänta utanför operationssalen. 17.42-18.05 operationen gick med lätthet. 17.42 En livlös flicka utförskaffas, omhändertas direkt av barnläkare. Normalt Hb. Inga yttre missbildningar, ingen navelsträng runt hals eller kropp. Moderkakan undersöks ua. 33 återupplivningsminuterna: Svalget rensuges direkt på makonium och intuberas vid 1 minuts ålder. Relativt lättventilerad. Lungorna är inte helt rena, men har goda andnigsrörelser. Har då ingen puls men hjärtkompression inleds. 1,5 minuts ålder ges adrenlain. Pulsen stiger till 50, hjärtkompressionerna fortätter till 8 minuters ålder då plsen är över 100 för första gången. Ventileras med 100% syrgas. Pulsen hela tiden låg kring 100. Ingen andningsrörelser. Hb 191. Första syrabas kontrolleras vid 15 minuters ålder då PH värdet är mindre än 6,5. pulsen sjunker åter till under 100 o det ges ytterligare en dos Adrenalin vid 22 min ålder. Upprepad syrgas, fortfarande PH under 6,5. Ny syrabas vid 29 minuters ålder visar PH 6,5. Vid 33 min ålder beslutas det att avsluta återupplivningsförsöken. Mauricio väntar utanför med en sköterska. Han väntar på det efterlängtade barnskriket, men istället kommer det ut en läkare som informerar om läget. Han får träffa vår FLICKA. Jag vaknar upp någon timma senare på uppvaket, lite lagom lullig i huvudet. Min första tanke var: var är min man och vårt barn? Nu har dom fått den där första kontakten! Barnet ligger säkert på Neo för observation, men h*n måste ju vara hungrigt! Jag förklarar för någon osynlig sköterska att jag åxå var född med akut kejsarsnitt....bla..bla... Men efter en stund så såg jag mitt barns far komma gående i korridoren med ett gäng läkare, dom gick som i slow motion och jag såg deras blickar ner på golvet. Jag såg min mans blick, han behövde inte säga ett ord, ögonen talade om vad som hänt. Jag sträckte ut min hand och spretade med fingrarna, som att jag ville peta ut hans ögon och sa: "Det blev ingen bebis va?" Sen vände jag mig om i sängen och allting blev svart!!!!
23 mars 2008
1 kommentarer:
Tiden går så fort... på något märkligt sätt... man hinner inte med... kan inte förstå att det redan gått ett år för oss... och ni har ju redan gått ytterligare ett halvår...
Skicka en kommentar